Jag mötte författaren socialarbetaren Susanna Alakoski

04.02.2016 kl. 11:15
Mathilda Wrede- institutet och Heikki Waris-institutet ordnande tillsammans ett eftermiddagsseminarium 28.1 med författaren och socialarbetare Susanna Alakoski.

Eftermiddagsseminariet hade två teman; fattigdom och anhörigperspektiv. Första halvan använde Susanna till att tala om fattigdom. Som utgångspunkt hade hon sin bok Oktober i fattig –Sverige, där hon bland annat minns hur det var att växa upp i fattigdom. Genom exempel, högläsning från boken och i diskussion med publiken lyfter hon fram beskrivande exempel om upplevelsen av fattigdom och vad det innebär. Det handlar inte bara om att bli utan något, det handlar om att aldrig kunna vara med, alltid ha fula kläder, alltid vara utan. Men det blir inte där. Susanna lyfter också fram betydelsefulla saker som man som professionell inom socialt arbete kan och bör göra. Hon tar fram exempel på  hur små saker kan ha stor effekt på långsikt, men lyfter också fram socialarbetarnas ansvar att uttala sig om sociala fenomen och socialt arbete. Det är socialarbetarna som har sådan expertis inom området som ingen annan har.

Det finns många olika former av fattigdom; materiell, kulturell, andlig etc. som Susanna poängtera så fastän pengar inte löser allt, så hjälper det på vägen och på det sättet är materiell fattigdom värst.  Barnfattigdom är mycket på tapeten också här i Finland och det som fastna i mig, var det minimum Susanna lyfte fram: Alla barn borde ha råd till en dröm.

Andra delen av seminariet behandlade anhörig perspektiv, med utgångspunkt i boken April i anhörig-Sverige. På ett gripande och konkret sätt, utan förstora kunde hon sätta ord på och beskriva upplevelsen av att vara anhörig till en missbrukare. Hon beskrev det som att man har en glasvägg mellan sig själv och den man älskar. Man ser igenom den, men kommer inte igenom och den på andra sidan är inte intresserad av annat än sin kärleksrelation till alkoholen. Hon beskrev en ensamhet som kommer av det att trots att alla vet och t.ex. Susannas vänner hade hemma liknande situation, så talade man aldrig om det. Det får mig att tänka på betydelsen av att säga högt, ta upp saker och ge dem ord och uttryck. Här ser jag att professionella på olika sektorer har ett stort ansvar.

Susanna lyfte också fram betydelsen av att se helhetssituationerna och inte bara ett enskilt beteenden eller problem. Som exempel lyfte hon fram en pojke som var rastlös och de vuxna upplevde att inte kan lära sig läsa. Vi närmare granskning kom det fram att pojken inte kunde koncentrera sig på att lära sig att läsa eftersom hans huvud var fyllt av oro för pappan som jobbade på sjön och som han var rätt skulle drunkna i fyllan. Jag blev själv och fundera på hur vi professionella jobbar idag, vad är det vi är villiga att se och hur färdiga är vi att ta i beaktande helhetssituationen? Blir det alltför lätt så att vi koncentrerar oss på det som hör till vår grunduppgift?

Sist men inte minst, så fastnade jag för det som Susanna sa om bemötande. Vi borde kunna bemöta våra klienter, hon använde enskommande flyktingbarns som exempel, så att vi ser deras potential, ser hur duktiga de är och att de nog fixar sitt liv om de får en chans.

Jag rekommenderar varmt hennes böcker, de konkretiserar och beskriver situationer från klientsynvinkel. Den kunskapen är viktig för de som möter personer i behov av hjälp och stöd 

Utvecklingschef Mia Montonen